Thilia

Det är otroligt att man kan sakna något så otroligt mycket, under hösten 2010 träffade jag Bisek några få gånger, vad kan det vara, 5 gånger eller så. Men varje gång var det lika jobbigt, varje gång lovade jag mig själv att inte åka tillbaka för att det redan då var för jobbigt att träffa honom, när jag ändå visste att det aldrig mer skulle vara vi två liksom. Varje gång stog jag så nära jag kunde intill hand varma kropp, han och jag hörde ihop, lika lugna båda två, det sa alla, till och med ridskolelärarna. Jag kunde höra hans hjärta slå i ett jämnt tempo i lugnet där innan alla ridskoleungarna kom indundrandes i stallgången.
Jag satt och tänkte här om dagen, då kom jag på en 'text', jag sent kommer glömma.



Jag saknar honom något otroligt, han var precis som en bästa vän ska vara. Han var som en dröm för mig.
Jag har en känsla av att jag inte kommer bli den samma Julia som jag var innan jag fick reda på detta, förra veckan alltså... Jag tror att detta vände mitt liv totalt, jag ska börja träna Thinny så hon bygger mer muskler och så vidare, så att hon orkar med det jag ber henne att göra, för detta får inte hända med henne, då kommer jag tappa livsgnistan, då kommer jag bara vilja försvinna...
Jag har ett 'motto' när det gäller hästarna, jag har svårt för att hitta den 'rätte' eller att fästa mig vid någon. Om jag hittar någon jag säger betyder mycket för mig, så gör den verkligen det. Det är tur att Thinny finns här hos mig, och stöttar mig genom detta, det här är det svåraste jag gått igenom. Jag är i alla fall säker på att jag inte kommer återvända till ridskolan han stog på, då skulle jag bryta ihop.